Egentligen borde nån annan än just jag blogga om Ingrid Marie, för sannolikheten att jag gör detta älskade äpple rättvisa är tämligen låg…
Jag tycker nämligen inte om Ingrid Marie. Tycker mest att det är vanligt. Tråkvanligt. Men det är ju inte äpplets fel egentligen… Helst vill jag köpa svenska ekologiska äpplen i mataffären, och nästan jämt är det då enbart Ingrid Marie som ligger där och blänger på mig i butikshyllorna. Jag suckar, och köper. Och blir ofta besviken: övermoget. Lagringsmetoderna hos odlarna är det inget fel på, oftast är det ULO-lagring (Ultra Low Oxygen) som används effektivt, men omsättningen på frukten i butiken är ofta låg och då blir äpplena liggande för länge på butikernas hyllor. Och blir mjölig och trist. Tråkigt! För Ingrid Marie är egentligen en god sort!
Med tanke på hur pass många svenska äppelodlare det är som satsar storskaligt på Ingrid Marie så kan det ju knappast vara en dålig sort i sig. Tvärtom, det är ett av våra mest sålda och odlade vinteräppelsorter i Sverige, både kommersiellt och privat. Den finns nästan alltid till salu i mataffären som frukt och i trädgårdsbutikerna som träd (ofta samexponerad med Aroma, de pollinerar ju varandra). Detta är alltså en älskad klassiker, inte minst av Ernst Kirchsteiger som glatt både dekorerar med och tillagar Ingrid Marie jämt och ständigt i nästan alla årgångar av Jul Med Ernst… Odla sorten själv så får du se hur god den kan vara. 🙂 Eller köp direkt av odlare, eller fråga mataffären vilken dag de får sin fruktleverans så att du kan hänga på låset vid öppning. 🙂
Ursprung
Ingrid Marie är en dansk sort som kommer från en kärnsådd. Trädet växte upp i ett hallonland utanför en skola i Danmark runt 1910, vid Hoed Skola vid Flemlöse på Fyn. Moderträdet gav sin första frukt runt 1915. Det växte alltså i en skolträdgård, och döptes efter en avliden dotter till det par som fann trädet, varav den ena var lärare på skolan. Moderträdet fridlystes 1959 och lever och frodas än idag. I Sverige har sorten odlats sen 1930-talet.
Cox Orange + Cox Pomona = Ingrid Marie
I boken Svenska Äpplen av Görel Kristina Näslund och Ingrid af Sandeberg så står det att det är Cox Orange och Guldborg som är sannolika föräldrar till Ingrid Marie enligt DNA-analyser som gjorts, men enligt bloggen Svenska Äpplen i ett blogginlägg från 2015 så menar Görel Kristina Näslund att det snarare är Cox Orange och Cox Pomona som är föräldrarna, enligt ännu nyare forskning. I boken Svenska Äpplen så anges härdigheten för Ingrid Marie till växtzon 1-3, andra källor (återförsäljare, plantskolekataloger) anger ibland zon 1-2.
Det finns även en röd mutation av Ingrid Marie som heter Karin Schneider eller Röd Ingrid Marie. Den dök upp på 1950-talet hos fruktodlare Aksel Schneider på Lolland i Danmark, hans dotter Karin upptäckte mutationen hos ett av träden och den är döpt efter henne. Den röda mutationen Karin Schneider har ännu större benägenhet att spricka i skalet vid fodret än Ingrid Marie (brukar vanligen bero på ojämn vattenmängd eller daggiga nätter).
Frukten Ingrid Marie
Jag brukar tänka på Ingrid Marie som ett plattrunt, matt, rött, vitprickigt och lite rostigt äpple. De Ingrid Marie som köps i mataffären är oftast av mellanstorlek, men om du gallrar och beskär ditt eget träd så kan frukterna faktiskt bli ganska stora. Det är ett ganska jämnrunt äpple med matt, lite tjockare skal. Grundfärgen är gröngul vid plockning, gul som mogen men nästan alltid täckt av sin röda täckfärg. Äpplet är nästan alltid helrött med vita skalpunkter, ganska långt skaft och med en vattrad brungrön rostrosett vid skafthålan (ibland även vid foderhålan). Fodret/flugan är ganska stort, grönludet och pekar ofta inåt med utvikta spetsar, lite som en lätt från ovan tillplattad narrmössa, eller som en prinsesskrona. Skalet har ofta sprickor vid fodret.
Kärnorna är karaktäristiskt äggformade, stora och kastanjebruna, med en platt sida. Köttet är gräddvitt och brunfärgas mycket långsamt (ibland knappt alls). Äpplena mognar i slutet av oktober eller början av november (men kommersiellt brukar de plockas i mitten av oktober ungefär) och håller till februari. Fruktköttet är fastare i början (men inte hårtkrispigt utan mer mjukfast). Vårt allra vanligaste och mest klassiska vinteräpple i matbutikerna i Sverige idag.
Trädet Ingrid Marie
Trädet lär få ganska bred och stadig krona med utbrett växtsätt. Grenarna kan bli långa med vassa vinklar och behöver då kortas in. Träden brukar inte beskrivas som särskilt stora (även om grundstam självklart påverkar).
Vet du mer om klassiskt växtsätt, hur trädet beter sig i odling eller grenvinklar? Berätta gärna så uppdaterar jag inlägget efterhand. 🙂
Typiska kännetecken för Ingrid Marie
- Ett (oftast) mellanstort, plattrunt, mattrött, vitprickigt och lite rostigt äpple.
- Vattrad brungrön rostrosett vid skafthålan.
- Ganska stort, grönludet foder format som en narrmössa/prinsesskrona.
- Kärnorna är äggformade, stora och kastanjebruna med platt sida.
Klassiska förväxlingsäpplen: Aroma ser ut lite som en glansigare, piggare Ingrid Marie (men Ingrid Marie är mattare, liksom grövre i utseendet och tyngre än Aroma när du håller lika stora äpplen i handen), Cox Orange som är gulare i köttet och saknar Ingrid Maries ljusa skalpunkter, Kim som ger större äpplen med mindre kärnhus, Spartan har djupare skafthåla och mer konisk form.
Tänk på att Ingrid Marie är ett av våra allra vanligaste äppelsorter (i zon 1-3), chansen är därför mycket stor att sorten dyker upp regelbundet vid sortbestämningar i södra delen av landet.
Fördelar med Ingrid Marie
- Lätt att få tag på, både som frukt och träd.
- Påminner litegrann om Cox Orange i smak, men är mer lättodlat.
- Äpplena sitter fast bra på trädet.
- Pollineras av andra vanliga sorter: Alice, Aroma, Belle de Boskoop, James Grieve, Lobo, Mio mfl.
Nackdelar med Ingrid Marie
- Det är lurigt att plocka i tid eftersom frukten blir röd ca 2 månader på trädet innan det faktiskt blir moget.
- Tenderar att spricka vid fodret.
- Klarar bara zon 1-3
Smaken då?
Att det förmodligen är Cox Orange och Cox Pomona som är sannolika föräldrar till Ingrid Marie (enligt DNA-analys) tycker jag verkar mycket rimligt. Cox Orange har ju en viss päronsmak i sig, och den tycker jag går igen, om än svagt, hos Ingrid Marie.
Det där med att beskriva smak är alltid vanskligt eftersom smak ju är något väldigt subjektivt men min egen upplevelse av Ingrid Marie är att det påminner vagt om Cox Orange… Smaken är liksom varmt bredsöt. Jag som egentligen gillar betydligt syrligare äpplen tycker att det smakar litegrann som ett lite sötare, utspätt, gräddigare Cox Orange (med svagare päronton). Min son älskar Ingrid Marie, och han är inte ensam… Det är en folklig och enormt populär smak, prova du också så får du se.