Ullungloka – Dystaenia takesimana
Gästbloggare: Anette Brunsell @atligatradgarden.se
Ullunglokan är en ganska ovanlig växt i Sverige, men jag hade turen att få tag i två plantor för några år sen som trivs bra och pryder sin plats i Ätliga skogsbrynet. Främst var jag ute efter de aromatiska bladen, men som bonus visade det sig att blommorna älskas av bin och fjärilar. Ullungslokan (Dystaenia takesimana) härstammar från den lilla vulkanön Ullungdo söder om Korea, alltså samma härstamning som det populära prydnadsträdet Ullungsrönn (Sorbus ulleungensis) som är välkänt i trädgårdskretsar. Eftersom ön ligger isolerad finns där en rad speciella arter som inte hittas nån annanstans. I Korea kallas växten bland annat Seombadi och det används också används i Danmark där växten verkar vara lite vanligare och mer omskriven än här.
Smakar som en blandning av persilja och selleri
Ullunglokan är en selleriväxt, ganska nära släkt med kvanne och strandloka. Den växer i frodiga tuvor som blir ca 50 cm höga och räknar man med blomningen cirka 100 cm. Bladen smakar som en blandning av persilja och selleri, men om plantorna står torrt blir det mer smak av libbsticka. Man kan väl egentligen säga att de flesta ätliga växter är godast och blir mindre stressade om de inte torkar ut för hårt utan får en jämn fuktighet under skördeperioden. Plantorna vill gärna ha övervägande sol och inte stå för tätt annars är ullunglokan inte kinkig med växtplats och verkar ganska härdig. Hos mig frodas den i odlingszon 4, halvsoligt i ganska sandig jord med fuktighetshållande täckmaterial runt som också fungerar som gödning.
Den är en bra perenn ersättare för stjälk- och bladselleri, lättodlad med lång skördetid och stor bladmassa. Även om man inte klipper ner kommer det hela tiden nya fräscha blad nerifrån som klarar en del frost och kan skördas långt in på senhösten hos mig. Bladen har dessutom hög proteinhalt. Siffror upp till 18% av torrvikten nämns. Stjälkar och blad används råa, tillagade, torkade eller fermenterade i t.ex. kimchi, soppor och grytor. Förvällda blad blir mildare i smaken.
Gillas starkt av humor, bin och fjärilar
Mina plantor härstammar från fröer insamlade av Göteborgs botaniska trädgård, dit ullunglokan kom 2009. Det känns extra trevligt att veta hur växten hamnat i Sverige och kunna följa leden tillbaka. De flesta Ullunglokorna i västvärlden har dock en annan historia som börjar med hortonomen Elwyn Meader (1910 – 1996) som tjänstgjorde i Korea för den amerikanska armén och tog med sig mycket växtmaterial hem.
I mitten av sommaren bjuds det på flockblomning i vitt som gillas starkt av humor, bin och fjärilar. Sen bildas rikliga mängder frö men jag har inte märkt av några spontansådder, men det kan ju också bero på att marktäckningen hindrar. Jag har sett förslag på att gnugga bort vingarna från fröna för att underlätta sådd och det kan man ju göra. Jag tycker det funderar utmärkt att se dem som de är, men stratifierar. Enklast är att så under vintern i byttor och låta naturen sköta resten.
Man kan med fördel låta fröställningarna stå kvar under vintern som skydd för småkryp och matställe åt fåglar.
Om Anette Brunsell
Jag är skribent och trädgårdsfotograf sen 2009 med uppdrag för de flesta stora förlagen och andra företag med trädgårdsanknytning, men allra mest är jag passionerad odlare och självhushållare som också föreläser och har kursverksamhet.
Hemsida: https://atligatradgarden.se/
Instagram: @atligatradgarden.se
Facebook: Ätliga Trädgården