Både vanlig och ovanlig
Åkerbär växer vilt men det går också att odla det förädlade allåkerbäret hemma i trädgården. Det vetenskapliga namnet för allåkerbär är på latin Rubus arcticus x stellarcticus (eller Rubus arcticus ssp. x stellarcticus som ibland används synonymt, men allåkerbär definieras numera som en arthybrid, och inte som en underart) och det är en liten, lågväxande ört som med tiden kan bre ut sig ordentligt och bilda frodiga mattor. Blommorna är vackert rosa och bären röda.
Enligt vissa källor de trivs i jord med lågt ph, enligt andra källor är det inte så noga däremot verkar alla vara överens om att allåkerbär inte gillar uttorkning eller konkurrens av ogräs. Jag har planterat tre olika sorter (Anna, Linda och Beata) i blåbärstårtan av pallkragar som undervegetation till amerikanska blåbärsbuskar, och det har funkat fint hittills! De planterades sent i höstas, i vild panik inför att första kylan skulle komma. De har redan blivit större och en handfull bär börjar sakta mogna.
Svenskt hybridbär
Allåkerbäret är resultatet av en korsning av två vilda bär (alaskahallon och åkerbär) som togs fram vid försöksstationen i Öjebyn av Gunny Larsson 1953-1978. Olika namnsorter av allåkerbär började släppas kommersiellt på 80-talet. Jag tycker att det är väldigt konstigt att inte fler odlar allåkerbär i sin trädgård med tanke på hur lyriskt smaken brukar beskrivas… Adjektivet utsökt verkar liksom inte riktigt räcka till. 😉
Smaken då?
Det är inte så lätt det där med att beskriva smak alla gånger, och det blir väldigt tydligt just vad gäller allåkerbär. Eftersom jag själv aldrig smakat bären (varken vilda eller odlade) så har jag frågat runt och fått väldigt olika svar… Den mest minnesvärda beskrivningen var ”Liksom parfymigt, lite som tvål. Fast gott!” men en lite mer specifik beskrivning jag fick av en god vän var att den liksom hade en tropisk, fruktigt exotisk smak. Så nu längtar jag verkligen efter att bären ska mogna, är så nyfiken på hur jag själv skulle försöka formulera en beskrivning på mitt eget smakspråk… 🙂
Pollinering
Eftersom allåkerbär är självsterila så behöver de en kompis för att kunna ge bär, det räcker alltså inte med en ensam planta utan du behöver kombinera flera olika namnsorter. Tyvärr verkar allåkerbäret vara lite kinkigt, det duger liksom inte med vilken polare som helst utan vissa sorter är mer kompatibla än andra. Anna funkar t ex både med Beata och Sofia, och Astra är en bra pollinerare till Aura.
Sortguide
De sorter som jag bedömer som mest odlingsvärda är Aura och Beata, men det behövs sannolikt fler sorter för pollineringens skull.
Anna – Produktiv, frisk sort med kraftigt växtsätt som släpptes kommersiellt 1980. Beskrivs av vissa källor som lite svårplockad eftersom den får så långa skott som liksom lägger sig platt på marken. Får lite större, ljusare bär än andra sorters allåkerbär och mognar liiite senare än andra sorter. Ger syrliga bär med ganska svag arom. Anna är en bra pollinerare till Sofia och Beata.
Astra – Hyfsat produktiv sort med kraftigt växtsätt. Astra säljs mest i Finland och då ofta som en pollinerare till Aura. Ger bär som är lite ljusare än Auras men med svag arom.
Aura – Mycket produktiv, högavkastande sort med kraftigt växtsätt. Plantan ger stora ljusröda bär men de kan vara svåra att se under bladverket.
Beata – Ger bär som mer liknar det vilda åkerbäret i smaken. Ger god skörd och beskrivs som lättplockad eftersom bären syns bra ovanför bladverket. Sorterna Beata och Sofia är väldigt lika och kan lätt blandas ihop utseendemässigt, de två sorterna är heller inte särskilt kompatibla för pollinering. Beata släpptes kommersiellt 1982, mycket kompatibel med Anna.
Linda – En tidig sort med upprätt men ganska svagt växtsätt som släpptes kommersiellt 1980. Får ganska små, mörka bär men Linda har enligt flera återförsäljare den allra kraftigaste aromen. Tyvärr är Linda känslig för vissnesjukdom (kanske hallonskottsjuka).
Sofia – Hyfsat produktiv sort som ger bär som liknar det vilda åkerbäret i smaken. Tyvärr är Sofia mottaglig för sjukdomen åkerbärsrost. Sorterna Beata och Sofia är väldigt lika och kan lätt blandas ihop utseendemässigt, de två sorterna är heller inte särskilt kompatibla för pollinering. Sofia släpptes kommersiellt 1982, mycket kompatibel med Anna.
Valentina – Beskrivs som en återkorsning mellan alaskaåkerbär och allåkerbär som är vanlig som marktäckare. Kraftigt växtsätt men ger ganska liten skörd. Valentina släpptes kommersiellt 1985.
Och så en bubblare…
En läsare tipsade mig om att det även finns åkerbärshallon, alltså en korsning av hallon och åkerbär. Smaken lär påminna om åkerbär men plantan odlas som hallon. Spännande, såna vill jag förstås gärna odla i trädgården här hemma. Tipsa mig gärna via mail om var jag kan få tag på såna plantor (inom Sveriges gränser). 🙂
Mersmak?
Läs boken Åkerbär, europas godaste bär av Martin Ragnar, Paulina Rytkönen och Jan Hedh.
Alternativ.nu har skrivit en del om odling av allåkerbär