Gästbloggare: Erik de Vahl @erik_de_vahl
Rabarber ’Queen Victoria’
Rabarbern hör idag till självklarheterna i de flesta svenska hemträdgårdar, men är i ett historiskt perspektiv faktiskt något av en nykomling. Från att på 1800-talet ha varit en svåtkomlig exklusiv herrgårdsväxt blev den snabbt något av det folkligaste vi kan tänka oss i köksträdgården.
När rabarbern som köksväxt kom till Sverige vid 1800-talets mitt var det i form av den engelska sorten ’Queen Victoria’ som än idag hör till våra mest trofasta kulturarvssorter. Medan många av våra andra vanligaste köksväxter odlats hos oss redan innan sortbegreppet var en självklarhet kan rabarberns genomslag som köksväxt ses som en milstolpe sammanhörande med sortbegreppets genomslag. Rabarbern går hand i hand med den avancerade hortikultur som under tidigt 1800-tal på kort tid lyckades hitta den tidiga experimenterande växtförädlingens formler. Det var i England denna kod knäckes för hybridiseringen av rabarbern.
Populär som läkeväxt
Att rabarbern introducerades på 1800-talet är en sanning som behöver nyanseras. Som läkeväxt var nämligen olika rabarberarter varit populära och eftertraktade långt innan svenskarna lärde sig att det var stjälken och inte roten eller bladen som skulle tillagas. När nobla herrar som exempelvis P.J Bergius tidigare under 1700-talets andra hälft varit på jakt efter den ”äkta” rabarbern så var det den vita rotens laxerande effekt som stod i fokus. Det officinella rabarberpulvret var en dyrbar internationell handelsvara med osäkert östligt ursprung och Bergius experimenterade i trädgården på Bergielund, för att ta reda på hur roten bäst skulle skördas, torkas och hanteras. Ännu på 1840-talet var det enligt trädgårdsmästare Carl Ludvig Siemers, verksam i Alnarp en gåta i Sverige hur riktigt vitt rabarberrotspulver skulle framställas.
Rabarber var en av de växterna som intresserade de rika herrarna som startade Svenska trädgårdsföreningen på 1830-talet. I årsberättelserna kan man läsa om hur ledamoten Anders Retzius reste till England för att förkovra sig om rabarber och de recept som engelsmannen John Nonnen tagit med sig till Göteborg omskrivs med iver redan innan någon hade läst dem. Industrimannen Nonnen ska enligt uppgift ha varit den första att odla rabarbern som köksväxt i Sverige. Han ägde landeriet Liseberg och importerade rörsocker till sockerbruket i Klippan. Sockret var centralt när rabarberns stjälkar skulle användas till efterrätter och när det billigare betsockret gjorde entré krattades manegen betydligt.
Omskriven i tidskriften Flora
I Skånska trädgårdsföreningens tidskrift Flora kunde man dock 1835 läsa att rabarbern även odlades i Skåne: ”Om Rhabarber – används i ett slags pastejer, eller tarts (tortor) med fyllning av syrliga vegetabiliska ämnen. (…) öfverallt der Engelsmän bosätta sig (t.ex. i Sverige vid Höganäs) medföljer dem denna vext.”
Skribenten ber tidsskriftens eventuella ”läsarinnor” om ursäkt för sin bristfälliga kunskap om ”kokkonsten” när han beskriver att den s.k. tårtan: ”ej är annat än en vanlig assiette, öfversmetad med ett täckelse af deg, och som bakas i ugn.”
Trots det tidiga intresset dröjde det påfallande länge innan den nya köksväxten fick större spridning i Sverige och än längre skulle det dröja innan kunskapen om att rabarber måste förökas vegetativt för att behålla sina sortegenskaper fick fäste.
Nådde Sverige 1854 som frö
När sorten ’Queen Victoria’ nådde Sverige år 1854 var det som frö. Hos Svenska trädgårdsföreningens trädgårdsmästare Berglund uppmanas föreningens medlemmar genom tidningsannonser att hämta fröer av ”Victoria-Rhabarbern”. Föreningens medlemmar bestod av gräddan av landets hortikulturellt intresserade högreståndspersoner som sedan grundandet gjort tagit sig till uppgift att med hjälp av sina internationella kontaktnät introducera nya trädgårdsväxter och höja hortikulturens status.
Rabarbern salufördes sedan i många decennier med hjälp av en receptsamling som spreds via trädgårdsföreningar och priskuranter. Stockholmsbaserade Tjäders fröhandel var särskilt betydelsefull för att popularisera grödan och de odlade också rabarber i större skala i huvudstaden under 1800-talets andra hälft.
Vid 1800-talets slut var det allmänt känt bland utbildade trädgårdsmästare att sortäkta rabarber inte kunde fröförökas, men efterfrågan var större än tillgången och såväl fröplantor som frön av sorten ’Victoria’ fortsatte säljas även under 1900-talets första decennier. ’Queen Victoria’, eller ”Victoriarabarbern” såldes med många synonyma namn och på 1920-talet lanserades den nya ”Förbättrade Victoria”. Den gamla sorten såldes dock som frö långt efter att den nya sorten fått fäste.
Kulturarvsrabarber att bevara
I Poms inventeringar kunde många sorter av kulturarvsrabarber samlas in för bevarande. Ofta var det storvuxna, vitala och välsmakande plantor med grönt fruktkött som överlevt i många decennier på sina växtplatser. De rödfärgade, mindre grova sorterna som var vanliga under 1900-talets första hälft verkar i mindre grad överlevt i våra trädgårdar. Med hjälp av DNA-undersökningar på delar av växtmaterialet gick det att se att flera av sorterna genetiskt låg nära sorten ’Victoria’. Eftersom sorten fröförökats och därmed kan antas variera en del rörande egenskaper som exempelvis oxalsyrahalt, blombenägenhet, smak och sjukdomsresistens gavs de insamlade accessionerna nya namn för att inte skapa framtida förvirring. I Nationella genbanken bevaras därför nu exempelvis ’Eriksdalslundens Victoria’ från Sörmland, ’Billinges Victoria’ från Skåne och ’Queen Victoria’ från Jämtland. Troligtvis tillhör fler av de bevarade accessionerna den variabla sorten ’Queen Victoria’ som tillhör de allra mest spridda köksväxtsorterna i våra trädgårdar.
Läs mer om Nationella genbankens rabarbersamling och rabarberns odlingshistoria boken ”Kulturarvsväxter för framtidens mångfald” från 2018. Där presenterar Else-Marie Strese och Erik de Vahl de vegetativt förökade köksväxter som samlades in under Sparrisuppropet och som nu bevaras i Nationella genbanken.
Om Erik de Vahl
Erik de Vahl är genbankskurator vid Nationella genbanken, SLU Alnarp. Han är utbildad trädgårdsingenjör med stort intresse för kulturväxthistoria, historiska odlingsmetoder och äldre sorter.
Följ Erik på instagram: @erik_de_vahl
